På jobbet funkar det ganska bra, men när jag är i min spartanska lilla lägenhet så vill jag bara här ifrån. Utan internet så känns ensamheten extra mycket. Jag har gråtit både igår och idag, men det kanske bara är hormoner. Jag längtar efter de mest obetydliga sakerna, som att dricka kaffe tillsammans med någon (inte automatkaffe som vi har på jobbet, det förtjänar inte att benämnas som kaffe). Jag längtar efter att kramas i soffan, längtar efter beröring. Jag vill göra saker tillsammans med någon, inte bara tillsammans med boken i min mp3-spelare. Såhär utan kontakt med omvärlden ska jag nog ta och pyssla om mig själv. Mina ben är så håriga att jag funderar på om jag ska göra någon rolig frisyr eller om jag ska ta helvetesmaskinen (epilator, rycker upp hår med rötterna) och gå lös på dem. Det märks att vi inte har någon sommar att tala om, annars hade mina ben varit helt hårfria men nu har jag ju långbyxor på mig hela tiden.
Kramar om dig på avstånd och tar en kopp kaffe med dig också det på avstånd. Tyvärr så är Mia så fattig att hon inte ens har råd att åka till Umeå =(
SvaraRadera