En försummad vän

...och jag kan aldrig återknyta kontakten med dig igen. (Känsliga läsare varnas för sorgset inlägg)När jag vaknade i morse trött som fan trots att jag tagit en kvarts sovmorgon kändes det som en vanlig, seg måndag. Mitt på förmiddagen fick jag ett sms som gjorde att allt annat blev oviktigt. En av mina kompisar,M hemmifrån omkom igår kväll i en bilolycka. Han blev 29 år. Sommaren 2003 var vi ett gäng på 3 tjejer och 4 killar som tillbringade varje helg tillsammans och oj vad vi hade roligt. Vi åkte till Egypten november 2004 och jag har många fina bilder och minnen av vår semester. När vi tjejer från F-berg hälsade på pojkarna i L-by bodde vi hos var sin av dem och min sängplats var hos M. Alltid glad, alltid snäll, alltid pratglad. Enda gången han kundevara lite farlig är på morgonen, i Egypten blev jag nästan rädd för honom när jag skulle väcka honom. Nån gång när jag var på västkusten och inte hade nån bil och tyckte att det var allmänt tråkigt körde M och hämtade mig. "Jag tycker om att köra bil..." När jag tänker på honomser jag hans leende och hör honom på klingande småländska säga: "De ä bara så de ä." Det är över ett år sedan jag kramade honom och nu är det för sent. Jag vet vad jag har att vänta imorgon - huvudvärk och svullna ögon. Varför försummar jag mina vänner? Ni är ju bland det viktigaste jag har och en dag kan det var för sent.